UI-trådar (^_^)>

I’m back!

Det överlägset vanligaste problemet jag ser bland nubz som ska koda ett bra UI är att de inte riktigt förstår hur man ska hantera UI-tråden. De belamrar UI-tråden med massa skit och släpper den aldrig, och sedan blir de förfasade över att deras interface aldrig uppdateras. När man laddar ner Android-SDKn borde man omriktas till Asynctask direkt. Måhända att Asynctask inte är guds bästa barn, men om man nu inte vill lära sig hur en UI-tråd funkar så får man väl lära sig att använda massa mysiga färdiglösningar åtminstone. Jag skulle tro att en stabil procent av alla frågor på Stackoverflow härrör sig från det här problemet.

Förövrigt är det förtjusande att Eclipse numera kan autoformatera XML-filer på ett ordentligt sätt. Dagens kortkommando fortsätter vara ctrl+shift+F!

Dagens galna eclipse-tips!

Man kan auto-formatera sin kod med ctrl+shift+f. Det hemska är att formateringen sker i full enlighet med javas ålderdomliga kodkonvention, så varje rad blir max 80 tecken. Detta går lätt att ändra:

Hör kan man gå in och justera ”maximum line width”. Jag checkade också för ”keep simple ‘if’ on one line” då mina rader med logging i Android brukar se ut typ såhär:

If(DEBUG) Log.d(TAG, "oh noes errooooor");

private void life()

   while(youAreAlive) {
      work();
      love();
      sleep();

       Conclusion  c = derive();
       //is life only this deep?

      if(fun > pain) {
         enjoyTheDeception();
      } else {
         throw new EndLifeException();
      }
   }

Att både skriva poesi både på engelska och i kodformat var inte helt lätt. Förövrigt känner jag mig helt slut i huvudet. En sjukdom har gjort  sig hemmastadd i min kropp, och halsen kvider av smärta. Likväl är jag på jobbet, av anledningar för komplexa för att kunna härleda i text. Nog att säga är att den stora ordning som varat i mitt liv de senaste veckorna har gått ett grymt slut till mötes. Jag tänker dock så snart som möjligt återvända in i dess bekväma och konstruktiva gängor.

Deff: Demoraliserande och dryg, eller dygd?

Min kropp befinner sig just nu i en rask viktnedgång, då jag var trött på att befinna mig i ett fysiologiskt no mans land. Det är en otroligt framgångsrik deff, jag har fallit 3.7 kilo på strax under 4 veckor. Såklart att en del bara är förlust av vatten och kolhydrater, men sin beskärda del är allt fett ska du tro! Startvikt var 86.6kg, min första målvikt är 80-81 någonstans. En ganska kort deff med andra ord. Den stora vinsten är dock att jag inte förlorat någon styrka än, tvärt om nästan.

Därmed föds en tanke: Bör man egentligen leva på permanent deff? Att frossa är en okristlig synd, eller ett väldigt tattigt beroende om inte annat. Jag lever längre om jag äter mindre. Risken att på min ålders höst bli ett vidrigt fetto minskar även den. Jag ser generellt snyggare ut när jag ligger på en låg kroppsfettprocent. Fördelarna är med andra ord otaliga.

Sist men inte minst så inbillar jag mig en extra pigghet när jag står mig på en mer spartansk kosthållning. Det skulle inte förvåna mig om det finns ett kausalt samband, då det ju är allmänt känt att tjockisar är lata. Kanske, utifrån ett rent hedonistiskt perspektiv, erhålls även mest njutning om man i regel äter snålt och bara ibland skämmer bort sig själv med välförtjänt snabbmat? Det tål att tänkas på.

Traumatiserande tematiserande

Så som titeln så dramatiskt pekat ut,
jag undrar vilket tema jag ska dramatisera.
många idéer ligger på lut,
men jag vet inte om jag kan leverera.

De ämnen jag bemästrar är oändliga,
fysiologi, matematik, historia och politik!
men alltför många är skändliga,
dekadens, berusning och kalabalik!

Kanske ska jag ta mig i kragen,
och sätta upp en enda tydlig regel:
Även om jag så bryter mot lagen,
ska bloggen vara en smickrande spegel.

Dvs jag tänker vara vidrigt pretentiös i den här bloggen, eller det är min inledande tanke. Att läsa den här bloggen för att lära känna mig kommer vara som att läsa Jan Guillou för att lära sig historia. Sådär, nog med ursäkter. (^-^)

edit: Jag har ångrat mig, jag ska vara ledig i min bloggstil. Jag är inte direkt jobbsökande, och har ingen anledning att hävda mig.