Min kropp befinner sig just nu i en rask viktnedgång, då jag var trött på att befinna mig i ett fysiologiskt no mans land. Det är en otroligt framgångsrik deff, jag har fallit 3.7 kilo på strax under 4 veckor. Såklart att en del bara är förlust av vatten och kolhydrater, men sin beskärda del är allt fett ska du tro! Startvikt var 86.6kg, min första målvikt är 80-81 någonstans. En ganska kort deff med andra ord. Den stora vinsten är dock att jag inte förlorat någon styrka än, tvärt om nästan.
Därmed föds en tanke: Bör man egentligen leva på permanent deff? Att frossa är en okristlig synd, eller ett väldigt tattigt beroende om inte annat. Jag lever längre om jag äter mindre. Risken att på min ålders höst bli ett vidrigt fetto minskar även den. Jag ser generellt snyggare ut när jag ligger på en låg kroppsfettprocent. Fördelarna är med andra ord otaliga.
Sist men inte minst så inbillar jag mig en extra pigghet när jag står mig på en mer spartansk kosthållning. Det skulle inte förvåna mig om det finns ett kausalt samband, då det ju är allmänt känt att tjockisar är lata. Kanske, utifrån ett rent hedonistiskt perspektiv, erhålls även mest njutning om man i regel äter snålt och bara ibland skämmer bort sig själv med välförtjänt snabbmat? Det tål att tänkas på.
Trevlig blogg det här Perre
Håller med om fördelarna, tyvärr är permanent deff rätt tråkigt…